|
Som om du inte fanns
Att ha kniven i handen kändes naturligt. Som att jag var född att ha ett så dominerande vapen, där alla som kom i min väg tog ett extra andetag. Ända sedan jag var liten hade jag drömt om detta ögonblick. Att få hämnas på den man som för länge sedan hade dödat min mor. Både han och polisen var eniga om att det var ett dråp, en olyckshändelse. Att hon och mannen hade varit i strandhuset och avnjutit en romantiskt middag, då han hade vält ett av ljusen som då fallit på mors vita klänning, som hon bara använde vid "sådana" tillfällen, och fattat eld. Polisens utredning hade antydigt att allt hade hänt för fort, och att mannen ej han släcka elden som då hade spridit sej mot min fars gamla glasskåp, som numera var fylld med sprit. Efter min fars försvinnande hade min mor fått utstå ett hemskt år med droger och alkoholmissbruk, tills hon träffade mannen. Han hade fått henne att sluta plåga sig själv och övertalat henne att hålla en god min när jag var i närheten. Men ingen av dom visste. Ingen av dom hade en aning om att jag hörde när han slog henne, att jag hörde när hon grät sig själv till sömns. Men snart skulle allt få ett slut. Jag visste att det var han som låg bakom allt. Alla sår och blåmärken på min mors ansikte, alla droger och piller han hade tryckt i henne bara för att hon skulle bli mer sårbar.
När jag kom fram till skogen som låg bredvid hans hus så kände jag en stor längtan. En längtan, till att se hur livet rinner ut ur hans ögon och när han tar sitt sista andetag. För när jag väl har honom så ska han inte få komma undan. Han ska betala för allt han gjort. Inte bara vad han gjort mot min mor, utan också mot mej. Att han slog mej när min mor var ute och att han utnyttjade mej varje kväll. Och om jag frågade honom något eller ej löd när han sa åt mej att göra något, så hotade han att skjuta mej och mor när vi sov. Den tanken skrämde mej mer än allt annat. Men jag lyckades fly. Inte mor dock, för på den tiden var hon förblindad av hans falska kärlek och hans patetiska charm. Men ikväll var det en ny kväll. Nya händelser och nya möjligheter. För mej.
Jag sprang mot fönstret och såg två mörk gestalter i köket. Troligen en ny älskarinna som han lurat hem på middag för att sedan glömma bort totalt. Han var samma, gamla äckel som jag mindes. Men om några minuter så skulle jag slippa minnas. Jag frestades att bara rusa in dit och få det gjort, men något sa mej att hämnden inte skulle vara lika ljuv. Så jag bestämde mej för att vänta en liten stund.
Det hade blivit svart ute nu. Dom hade gått ur köket till, vad jag förmodar var, vardagsrummet. Vilken smörare. Öppen brasa, stearinljus, rödvin och romantisk musik. Okej, nu mådde jag verkligen dåligt. Men vänta, nu såg jag min chans. Det fanns en stege vid sovrumsfönstret som verkade stabil nog för att jag skulle kunna använda den. Jag hämtade den och försökte få den att stå stadigt i det våta gräset, och sedan började jag klättra.
Med kniven i munnen var jag halvvägs upp. Jag kunde se dom gå upp för trappan och sedan in i rummet. Om det inte vore för plantorna som stod på fönsterbrädan, så hade dom sett mej. När jag såg att han började dra av henne tröjan så fick jag nog. Jag krossade fönstret med knivskaftet och hoppade igenom. Kvinna skrek, men eftersom det var mitt ute i skogen så skulle ingen höra henne.
Boldet som rusade igenom min kropp gjorde så att mina öron tjöt. Jag hade längtat så länge på det här ögonblicket. Jag såg hans rädsla för mej och kvinnan var redan nere vid telefonen och ringde efter hjälp. Visst, gärna för mej. Bara jag fick utge min hämnd så var det inte mycket annat som betydde något. Så där stog jag, med kniven i handen och stirrade på honom med blodsprängda ögon. Jag började gå mot honom. Glasskivorna från fönstret skärde igenom fotsulorna, det brände till men det brydde jag mej inte om. Det ända jag kunde tänka på var blodet. Blodet, som snart skulle rinna igenom hans vita skjorta och bilda ett mönster av tårar. Sedan skulle allt vara slut.
Jag torkade bort blodet från ansiktet med baksidan av handen och rullade sedan in kniven i ett lakan. Även om det inte spelade någon roll eftersom polisen skulle få fast mej, men det kändes rätt att försöka dölja själva mordvapnet. Nu var det gjort. Jag hade dödat mannen, efter alla dessa år. Efter allt han hade sagt och gjort och efter allt han tvingat mej att göra, så var allt bakom mej nu. Även om jag inte hade mycket att se fram emot så skulle jag ändå kunna tänka tillbaka på den här dagen då jag hade dödat mannen som förstört mitt liv.
Sirenernas ljud närmade sej. Nu var valet mitt. Att stanna och låta mej bli tagen, eller så kunde jag springa tills mina ben ramlade av. Att ha beslutsångest var inte min starka sida, så efter en stund gick jag på min inre röst och hoppade ut genom fönstret. I skogen skulle ingen hitta mej. Där var jag isolerad från omvärlden och alla medier som skulle prata om detta. Men för mej var det som om du aldrig funnits. Alla kommer att prata om det och tillslut kommer dom förstå att det var jag som dödat den här mannen.
Det var den kvällen, som jag dödade min far.
|
! (vill ha den blåa Hood tröjan och den parfymen!)
